Kanske är det som när bebisar har utvecklingsfaser. Att jag snart kommit till nästa steg och plötsligt har lärt mig något nytt. Och det är kanske positivt, att jag ser felen. Det är ett steg på vägen till målet. Men just där, mitt i det, är det frustrerande.
Fina vänner kommer med tankar och tips. Jag och mellan går ut och plockar kvistar och ris. Och jag tar fram kameran och fotar bara för min egen skull, utan mina egna krav och prestationsångest. Bara glädje och känsla. Tack älskade ungar för att jag får med er på alla mina påhitt. Jag älskar er till månen och tillbaks.
6 kommentarer:
Underbara bilder som alltid hos dig Malin! Den där frustrationen som du beskriver känner jag väl igen, speciellt det där om att vilja kunna allt nu! Men jag tror att det är precis som du skriver, det är inte bara de små som hamnar i utvecklingsfaser, det gör vi stora också. Och bästa sättet att komma vidare är ibland att ta en paus från det man stångas med, göra något annat för nöjes skull en stund, och sen brukar det ordna sig och man hittar rätt väg igen.
Kram Maria
Åh jag som har dig som min stora förebild och älskar allt du gör! Tänker att precis så där duktig, kreativ och fenomenal skulle jag vilja vara. Tänk att ha kommit dit du är, har så otroligt långt kvar... Men som du säger ju mer fel man hittar desto mer har man nog lärt sig. För mig är det svåraste att bromsa tankarna och ta en sak i taget. Jag vill kunna allt nu!
Kram och fortsätt precis som du gör!
Oh den där frustrationen som kommer mer än den går, lite hoppfullt att vi är fler som brottas med den, ibland känner man sig alldeles ensam om att inte tycka sig komma vidare.
Vilka underbart vackra bilder på din fina tjej...(synd att mina har växt upp till kamerafobiker alla tre...)
♥ ♥
Fullkomligt ljuvliga foton. Och fantastiskt med så fina barn att fota!
Avundsjuk på ditt jobb och på hur duktig du är!
Du inspirerar för att ta fran kameran igen!
Skicka en kommentar